sanningen, är den. att jag vill vara liten igen. jag vill bo i det blå huset tillsammans med mina föräldrar och lillebror. jag vill inte höra skrik och frågor längre- jag vill tillbaka. jag vill inte höra när folk säger att jag börja bli stor och borde ta tag i saker. jag vill vara liten igen. jag älskar att sitta i mammas knä när hon tröstar mig när jag gråter. jag vill inte va i det tom rum som dom har lämnat mig kvar i. där jag ska lösa alla mysterium själv. jag vill lösa dom tillsammans med min familj. men vi är splitrade, i tusen bitar. ni tog ifrån mig det jag levde för och i.

att vara lycklig för någon annan- är fint. men när det börjar gör ont i sig själv- vad gör man då?