Jag blir skit förbanad på folk som addar en på msn & säger- tja såg dig på en bild tyckte du va söt.
eller- hej, är du oskuld, ska vi träffas ? amen tjena, du gör mig inte ett dug intresserad, jag skrattar åt såna random killar, jag fattar vad dom vill, men dom kan vända och gå igen, för av mg får dom inget.
Jag vill kämpa lite, och jag har lärt mig att man kan inte bli kär över internet. jag har varit riktigt kär 2 ggr, dom andra har bara varit ''falskt'' att säga jag älskar dig till någon du inte menar det till, är jätte störigt, och jag har gjort det, men finns ju personligasjäl till varför. men tror mig, när man är kär flyger man på moln, och allt är rosa och gulligt, men det kan också vara jobbigt och komplicerat. jag bruka säga att kärlek är som matte, lika svårt och jobbigt. men som sagt jag har varit riktigt kär 2 ggr, och dom är nästan dom värsta gångerna i mitt liv. men att släppa dom personerna är också svåra, man vill helst bara lämna dom och sedan hitta en ny, jag försöker men ingen får mig att känna den känslan som han lykades med, det känns som jag försöker gå vidare medans min själv står brevid kvar vid honom, och säger- det är han du älskar essie, ingen annan.
men jag ska gå vidare, jag kommer hitta den där perfekta killen i mina ögon, den som får mig att flyga fram, kanske tar en tid, men bara jag får tänka först själv istället för massa randomkíllar runt mig, och försöker göra något som jag inte vill. för att låsas att vara kär är inte snällt mott sig själv, eller personen men låsas att vara kär i.

jag har tänkt på detta hela dagen, och så här tycker jag.